Ena sekunden känner maken och jag livet i oss. Vi känner tacksamhet, värme och glädje. Vi känner trygghet och stabilitet…men så händer något litet som för många är en bagatell…men som slungar tillbaka oss i de senaste årens turbulens. I söndags hände en sak i bostadsrättsföreningen som borde ha varit en bagatell men som fick både mig och maken att bli så ledsna, så sårade och som sedan resulterade i en sömnlös natt för oss båda.
Men vi har lärt oss att kommunikation är det bästa. Att aldrig skämmas för vad man känner eller för att man tar illa vid sig. Att prata och kommunicera. Så igår hade jag ett långt, långt samtal med ordföranden och ytterligare en styrelsemedlem och nu är allt utagerat. Jag/vi har deras fulla stöd och vi kommer nu fortsätta kommunicera på ett helt annat sätt för först nu har vi lyckats berätta om denna resa med branden och bygget…
Men det var lite lustigt. T.o.m. maken som inte är den som pratar känslor i första taget, sade gång på gång, allt kommer tillbaka…allt kommer i repris…nu blev vi tvungna att bearbeta en gång till.
Och lustigt nog så kommer påminnelsen gång på gång i de mest vardagliga situationer. I går gravsatte vi min farmor, då fick jag frågan om en mindre väska som tillhörde väskan på fotot nedan. Varpå vi då återigen fick en påminnelse om att den väskan försvann i branden, liksom så mycket annat av farmors handarbete. Men en väska finns kvar och den använder jag så ofta jag kan!
Handväska sydd av farmor som jag använder vid finare tillfällen och den höstbukett som fick följa med urnan ner i graven, 16/10-17
Nästa påminnelse var när åskan drog in över staden. När jag i morse vaknade jag av en sådan där åskknall som normalt bara hörs ute på ön. En sådan knall som får husen att skaka och lamporna att vaja. När jag utan att reflektera drog ur all elektronik ur sina kontakter…när jag sedan bara fick ett slag i magen…det var ett sådant åskväder i oktober som fick vårt hus att börja brinna…
…antingen är allt detta bara ett sammanträffande…eller så är det för att årsdagen närmar sig som gör att vi är extra känsliga. Jag vet inte…men ont i själen gör det allt!