…jag är nog sist i världen med att börja lyssna på poddar…men härom veckan började jag. Har lyssnat på lite olika. Bland annat några av förra årets sommarpratare och en väns poddar. Men så hamnade jag på stresspoddens avsnitt om förlust. Dels definieras förlust, dels beskrivs kroppens reaktioner och dessutom hur man skall både bemöta någon i denna situationen samt hur den drabbade skall jobba för att gå vidare. Så otroligt tänkvärd!
Bland annat definierades en förlust som en händelse där det finns ett liv före och ett efter. Där livet efter aldrig kan bli likt livet före händelsen. Det tyckte jag var intressant, att en förlust är ett brott i livet, när livet tar ett helt annat spår. Det kan vara en förlust av en nära och kär, men det kan lika väl vara en händelse.
Jag har ju hela tiden känt mig så lyckligt lottad som har en fantastisk familj och underbara vänner…och ändå har jag mått skit de sista åren. Podden gav mig en förklaring…det är kanske inte så konstigt att livet blivit lite tungt för jag har aldrig hunnit hämta mig mellan förlusterna. Jag kan konstatera att jag på 6 år drabbats av 5 förluster som skapat ett brott i livet. Första brottet kom i oktober 2012, andra i oktober 2014 (i och med branden), tredje i november 2015 (genom alla byggfel) som i sin tur ledde till den fjärde i december 2015 (genom att jag gick in i väggen) som resulterade i den femte och sista i november 2016 (när jag förlorade jobbat).
Fem förluster inom loppet av 4 år som alla påverkat livsvägen till oigenkännlighet…ja, det är inte så konstigt att det kändes som någon drog undan mattan för mig. Egentligen inte konstigt att jag faktiskt inte vet hur fötterna (jag numera står på) bär…för mitt liv som fanns 2012 är inte det minsta likt livet nu…och mest av allt jag är inte samma person som jag var då. Jag är argare, ledsnare, känner mig så sviken av mänskligheten, är så leds på alla människor som är egoistiska och saknar empati, ansvar och medmänsklighet. Samtidigt vet jag att jag har fantastiskt många fantastiska människor som bär fram mig trots att jag bara är en spillra av mig själv. Jag kommer aldrig någonsin sluta uppskatta min fina familj och mina fina vänner. Vilka fantastiska människor jag har runt mig <3 Människor som låter mig hantera min mina förluster och därmed min sorg på mitt vis, men som alltid finns där för en kram, ett värmande ord, en liten handling osv. osv.
Men nu har jag skrivit tillräckligt om mig själv…lyssna på podden…den är grym!